Altnet Community - bli medlem gratis, få egen blogg

Det är på kvällen, runt niotiden, som Belinda ifrån STABB ringer mig och säger att vi kan komma över och snacka med dem. Jag har min trogne fotograf Caroline vid min sida. Vi går till konsertstället och får smyga in backstage och där sitter Belinda, som sjunger och spelar gitarr, Amadeusz, som spelar bas, Martin på trummor och Ted på gitarr, tillsammans med medlemmarna ifrån förbandet the Jacks och vi kör laget runt och hälsar på alla. Jag får uppfattningen att det är Belinda som håller ordning på gänget för när intervjun ska sätta igång är det hon som samlar ihop alla. Och lite märkligt nog så märker jag att Ted är väldigt tystlåten av sig, vilket jag tycker är lite konstigt, eftersom det faktiskt är han och Belinda som är huvudpersonerna, då det är de som är original personerna ur bandets början. Efter litet så sitter alla i soffan och vi är redo att köra igång. Fast inte utan att Amadeusz först får sin bira.
Jaha, vi börjar väl från början då. Hur började det?
– Vi började väl, Teddan och jag, för åtta år sedan [1995]. Så var det bara sång och gitarr typ ett par år. Sen hittade vi basist och trummis som vi har bytt några gånger, men de här killarna har varit med i några år nu. (Belinda)
Namnet då?
– Ja, det är ju egentligen förkortning för Stranger Then Aunt Berthas Breath. Det var någon reklam i Face Magazine, ”Stronger then Aunt Berthas..” nåt, så var det värsta tanten som såg typ läskig ut och så tyckte vi att hon såg lite rock´n´roll ut, så vi ändrade det lite och så blev det så. (Belinda)
Okej. Ni släppte “until dawn comes”-singeln 2000 och tre år senare, kommer skivan. Vad är det som har dröjt?
- NU hittade vi ett bolag (Belinda)
– Men den singeln har ingenting med skivan att göra alls. (Amadeusz)
Jaha, men hade ni inte ett bolag att släppa singeln på då? Eller?
– Jo vi hade ett ganska stort bolag som vi var inne och spelade in med men så tyckte de att vi skulle spela mer radiohits och då bad vi de att dra. Men nu har vi hittat ett bolag som låter oss vara som vi är, som fortfarande är rätt stort men ändå ger oss våran frihet. Det är ju mer det som har tagit tid. (Belinda)
– Det har ju varit mycket diskussioner med olika bolag genom åren. ”Sätt på er de här kläderna, spela så här, låt så här, kan du sjunga så här” (Amadeusz)
– Det är bara upp med ett finger. (Belinda)
Ja, det har ju varit mycket såhär: ”Skivan släpps i höst.” ”Nej, för den släpps i vinter.” ”Nej för den släpps i februari.” ”Nej, för den släpps i maj…”
– Två år gammal är den nu, alltså. Men det är ju en procedur. Bara kontraktet tar ju ett halvt år. De här jävla papperna man ska läsa igenom. Och vi skulle re-mixa två gånger, sen skulle de re-mastra, sen skulle man spela in video, sen ska det komma i rätt tid också. (Belinda)
– Mycket var ju, i alla fall från skivbolagets sida, en fråga om timing. Att få ut det i rätt tid. Man kan inte släppa det i november för då försvinner det i mängden. Man ska släppa den så bra timat som möjligt och samtidigt ha gått igenom alla möjligheter, hinna bygga upp någon hype eller vad man ska kalla det. Intresse, helt enkelt. (Amadeusz)
Spelar vilken tid man släpper det någon roll? Lyssnar alltså folk mer på rock i maj, så att ni släpper det då?
– Nej, det beror mer på om det är massa annat på gång. De har ju lister där de ser: ”här är åttiofem rockband plus indiependentband och femtio Jennifer Lopez:aktiga band” och de tävlar man ju emot även om man inte spelas på samma radiokanal. Och intresset för dem går ju först, än det här lilla bandet.
Aha. Sen fick ni ju vara med på soundtracket till filmen ”Välkommen till festen”, hur kom det sig?
– Det var någon som ville ha med oss där, bara. Vi vart tillfrågade.
Din sångröst, det är ju helt otrolig! Men en sak tycker jag är lite märklig. När jag hörde er första gången, utan att ha sett er live, när jag hörde t.ex. ”Tired” så lät det verkligen som att du skrek för fulla muggar, sen går jag på en konsert och du ser inte ett dugg ansträngd ut. Är det whiskey rakt av?
– Nej det är gin. Gin & tonic och snus…, Nä, fan. Jag vet inte. (Belinda)
– Men du skriker ju inte som i den bemärkelse att folk skriker. Du sjunger ju faktiskt. (Amadeusz)
– Nej, jag sjung-skriker, på nåt sätt. Jag skriker samtidigt som jag egentligen håller en ton. Det blir som två-i-ett. Jag sjunger nog inte med magen. (Belinda)
– Det är inte så jättehög volym på skriket heller, det är inte så man tar i så man spricker. (Amadeusz)
Till sist, bästa rockbanden genom tiderna? Vi kör en topp lista, laget runt.
– Jag är mer inne på metal och såntdär. Jag tycker ju manowar är bästa bandet. (Ted)
– Black Sabbath eller Ozzy kanske. (Martin)
- Jag gillar ju Patty Smith och Nirvana (Belinda)
– Bästa PUNK-låt är i alla fall ”Come to daddy” med Aphex Twin, men annars vet jag fan inte. (Amadeusz)

Och där är intervjun officiellt sett över. Men ända fram tills de ska upp på scen sitter jag och Amadeusz, Martin och Fotograf-Caroline och snackar politik, abort, feminism, barnfrågor och musik. Men det tar vi en annan gång.